”Du borde ha en blogg”


Det var väl ett par år sedan. Jag tog en fika med Leo Lagerkrantz. “Du borde ha en blogg” sa han. Jag tyckte att det var en vansinnig idé. “Du skriver som du vill” förklarade Leo, “du behöver inte göra på något särskilt sätt bara för att det är en blogg”. Ibland är jag lite långsam. Det här är början på min blogg. Om man inte har tillräckligt med tid för att skriva sin roman så kan man ju alltid skriva något annat. Författare är konstiga.

Almedalen kom och gick och Almedals-testamentena är upprättade. Analyser av vem som var där, vad de sa och varför.

Jag tänker på föreställningen “Europa, Europa”. Av alla kära återseenden, spontana möten, samtal och debatter stannar den i mig envetet påstående som bara konsten kan påstå. Så mycket som uttalades på den där scenen som inte nämndes någon annanstans. Ett ilsket pekfinger riktat mot tystnaden.

Almedalen talar om samhället som det alltid har gjort. Berättelserna står märkligt opåverkade, gnisslar bara lätt i fogarna när de släpper in en referens till mångfalden som är så viktig, ja visst. Kulturarbetarna debatterar sina vilkor som vanligt, de behöver bli bättre. Och politikerna intygar att det är o så viktigt att alla får sina rättigheter men å andra sidan måste man ju välja bland alla frågor och arbetsmarknaden är väldigt viktig. Och försvaret också faktiskt. Näringslivet har fortfarande monopol på att vara innovatörer. Inga kulturarbetare (förutom jag) på seminariet om inkubatorer. Och inga rullstolsbundna heller. Jag är uppfylld av känslan att jag befunnit mig i en sammansvärjning av gamla berättelser. Frågor som ställs fastän svaren sedan länge klingat bort. Kultur är inte “mjuka frågor” som främst handlar om allas rätt att vara kreativa.  Mångfaldsfrågan är inte, som en paneldeltagare beskrev det, en fråga om att lära sig att inte mäta allt i pengar. Socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson Gunilla Karlsson besvarar en fråga om de konstnärliga högskolornas betydelse genom att berätta om hur givande det var när hon själv gick en studiecirkel i teckning. Detta framför en sal full av konstnärer. Debatt-SM vanns av den charmerande Bherang Miri som blandade glödande argumentation för fria graffiti-väggar i glesbygden med rap men Alice Teodorescu nafsar honom i hälarna och står oemotsagd när hon drämmer till med “det är så typiskt er vänster-människor, ni tror alltid att saker är gratis. Men det finns inget som är gratis. Det är alltid någon annan som får betala.”

En gammal berättelse om en konstruerad motsättning. Almedalen ekade av frågor som aldrig ställdes. Vi betalar tillsammans för att vi tjänar tillsammans. Vi ska ha en kommunal musikskola med lägsta möjliga tröskel för så många barn vi kan nå både för att ett barn har rätt att uttrycka sig på alla möjliga sätt men också för att det svenska musikundret består av människor som lärde sig att spela i den kommunala musikskolan, repeterade på fritidsgårdar och föreningslokaler och sedan blev kommersiella lysraketer. Kultur är en driv-motor för samhället. När arbetsmarknaden efterfrågar medarbetare som klarar av process-arbete, omvärldsanalys och kreativitet så frågar de efter kompetenser som kulturarbetare har utvecklat hos sig själva och andra längre, mer och bättre än någon annan.

Att Sveriges nästa statsminister inte nämner kultur som en central fråga för samhällsutveckling, såväl avseende kunskapsutveckling som inkludering och forskning i sitt tal får mig att känna att han bara är en karaktär i den gamla berättelsen om ett Sverige som inte finns.

Frågan är ju inte hur vi ska göra plats för många olika uttryck och människor med olika erfarenheter och bakgrunder. Frågan är hur vi ska kunna kvotera in det gamla samhället i den värld vi lever i. Hur ska vi kvotera in institutioner som inte längre har någon att representera? Hur ska vi kvotera in företag som inte kan utvecklas och kommunicera på grund av bristande kunskaper och perspektiv? Hur ska vi kvotera in en skola som premierar det egna systemet framför det faktiska lärandet? Det är det enfaldiga samhället och den likriktade berättelsen som är det egentliga utanförskapet. Jag saknar så frågorna om hur vi ska bryta det.

Kommentera