En matta på toppen av Kilimanjaro


Det finns många sätt att göra fel men det finns ännu flera sätt att göra rätt. Jag måste tro att det är så.

Jag kommer inte ifrån känslan av att den nu så tydligt närvarande rasismen är resultatet av ett fruktansvärt förbiseende.

Jag var fjorton år när Olof Palme mördades. Jag var barn och ung i en tid som var upptänd av trosviss förvissning om alla människors lika värde och självklarheten i att Sverige gick före med långa kliv mot ett generöst socialistiskt samhälle. De andra, de som stod med armarna i kors och inte ville följa med, de som tittade med kalla ögon och tyckte att det helt enkelt var löjligt, hysteriskt och självupptaget att drömma på det sättet, de var mest pinsamma och ivägen. Jag var rädd för skinheadsen i Gamla Stan och jag var rädd för polisen och jag var rädd för gamla gubbar som skällde på mig för att jag bar en halsduk med “nej tack kärnkraft”-symbol. Jag gick omvägar runt Gamla Stan, jag passade mig för norrmalms-polisen och viftade bort griniga gubbar. Det var så många killar som jag var rädd för men jag trodde hela tiden att min samhällsdröm skulle vinna. Okej, jag var en fjortis. Men ändå. Det var inte bara min dröm. Vem som är rasist och inte diskuteras nu för fullt. Sverigedemokraterna avvisar begreppet eftersom rasism betyder att man anser att det existerar raser som människan kan delas upp i och där vissa har större värde än andra. Sverigedemokraterna vill absolut inte låta sig beskrivas som rasister eftersom  de bara anser att Sverige ska hållas rasrent och övriga svenskar och andra ska hålla sig borta. Att det finns de som röstat på Sverigedemokraterna för att de är allmänt uttråkade, sura eller har missförstått allt ändrar inte att detta är ett rasistiskt parti. Det är ett rasistiskt parti som kommer ur en rasistisk tradition.

Jag tänker på mitt första sommarjobb och den där killen som var vuxen men ung och snäll och visade allt. Och hur han ville dela med sig av den roliga historien “Vad är det för skillnad mellan en jude och en pizza? Juden skriker inte när den ska in i ugnen.” Och jag där, femton år i en ful röd väst som alla som arbetade i affären skulle ha på sig, jag med min judiske pappa och judiske morfar och doftminnen av skräcken som liksom dröjde  sig kvar som gammalt matos  hos farföräldrarna. Flykten. “Den skriker inte när den ska in i ugnen.” Jag är jude sa jag, lika röd själv som västen. Och då blev han röd för han ville ju bara vara rolig. Och min kompis som lutade sig över disken i konditoriet och förklarade att han blev ledsen när de sålde chokladbollar som kallades för negerboll. Och fast han var arg och förklarade tydligt fick han ändå svaret att det helt enkelt inte fanns något alternativ. Som om just den rasistiska ordkonstruktionen fastklistrad vid just det där bakverket höll ihop någon hemlig skarv i den universella väven. Hur kunde någon understå sig att möta honom med oresonlig vägran och den där krampaktigt överslätande inställningen som vi verkar vara så fantastiskt bra på? Ta det inte personligt. Och kommentarerna och blickarna när jag levde med någon som ghade en annan hudfärg än jag. Och journalisten som ville skriva om mig och min fästman att vi skulle ha fått beiga bebisar om han inte hade dött i cancer. Beiga? Men det är väl sånt man vill veta, som hon sa.

Så mycket skit som vi sopat under mattan, det är som en matta på toppen av Kilimajaro. Nazistiska vapentransporter, tvångssterilisering, avvisningar av barn som släpas ut från sjukhus och boenden. Det går knappt en skälvning genom vår stolta nation när det avslöjas att vi säljer vapen till Kina. Det är klart att vi röstar fram en fascistisk spelmissbrukare till riksdagen. Ta det inte personligt. Relationen mellan det politiska och det personliga är mer kännbar än någonsin för tusentals människor som saknar arbete och trygghetssystem. Men i det offentliga samtalet  är kopplingen fullständigt bruten, det är nedsläckt och öde. Politik är politik och den politiska retoriken har svävat genom hetluften i valrörelsen som dödsdömda zeppelinare. Det är fantastiskt bra att Stefan Löfven vill se en fokuserad forskningsinsats kring rasismens historia. Det är fantastiskt bra att han avskaffar integrationsminister-posten. Det är Sverige som ska integreras i medmänsklighet och respekt för alla människors lika värde och det självklara i att öppna våra yttre gränser och våra inre.

Vi behöver inte vara så rädda för konflikt att vi låter Sverigedemokraterna komma undan med ett språk som döljer. Vi behöver inte släta över och behandla de som bråkiga småbarn. Ja hoppsan, så tokigt, de vet inte bättre. De är vi. De är en del av Sverige och vi ska omge den sprickan med ett skrik, inte med ett småleende. Vi ska säga vad de står för när de vägrar att säga det själva. Och sen ska vi se oss själva i spegeln och fråga oss hur mycket omsorg vi lägger på att rekrytera människor med en annan kulturell bakgrund än vi själva, hur bra vi är på att söka upp och bjuda in den som inte är en kopia av oss själva, hur bra vi är på att fråga och på att lämna plats åt någon annan. Jätteproppen Orvar menar inget illa men den här gången utgörs den av såna som jag. Vit medelklass med makt. Man behöver inte avvisa en annan människa värde, man behöver inte straffa henne men på ena sidan om gränsen står rasister och på den andra ett samhälle som är motvilligt till andra förändringar än de som kapitalismen skapar. Det är dags att benämna och klart beskriva rasismen och rasisten och sedan flytta på sig. Flytta på sig och lyssna.