Behörig att vadå?


 

Skolverket har gjort en kartläggning och konstaterar att bara var tredje lärare i skolan är behörig. Generaldirektören Anna Ekström säger att det är mycket allvarligt eftersom lärare med bristande ämneskunskaper inte kan ge elever tillräckliga kunskaper. Det låter så självklart. Men egentligen är det inte ett dugg självklart.

Vad innebär det att ha tillräckliga ämneskunskaper? Om sakkunskap består av en trögrörlig mitt av fakta (alfabetet till exempel) som omges av en mer lättflytande massa av det som är i förändring (hur man kan lära barn med läs och skrivsvårigheter att läsa till exempel) och längst ut snabbt virvlande aningar och nya upptäckter (hur parallelliteten i användandet av digitala medier påverkar vår hjärnas förmåga att strukturera text och bild till exempel) så har det skett en förskjutning under ett femtontal år från mitten ut mot kanterna. Om den fasta kärnan i vår ämneskunskap är mindre, och mindre fast betyder inte det att vi har mindre att lära ut. Tvärtom. Men det betyder att vår behörighet som pedagoger behöver inrymma förmågan att förmedla perspektiv, peka på möjligheter, reflektera, analysera och värdera. Vi behöver lärare som inte förflyttar sin egen kunskapsmassa till eleverna utan istället använder den som bränsle för ett gemensamt lärande, lärare och elev. Och nä, det är inte lättare sagt än gjort. Och nä, schemat och läroplanen och den låga lönen står inte ivägen för ett utforskande förhållningssätt. Det är hur vi ser på oss själva och på varandra. Det är viljan att försöka. Tänk om lärarens behörighet innebar rätten att ställa krångliga frågor, pröva det som inte prövats tidigare, leka, omvärdera och samtala. Behörig att delta i elevernas besjälade nyfikenhet. Behörig att hälla bensin på elden så att det till slut blir omöjligt att inte lära och lära om så att det förändrar oss så som bara lärande kan. Tillsammans i grunden.