SJUKT FRISK


 

Den 7 november skrev Annika Dzedina en text i Aftonbladet med rubriken“Varför föds så få barn med Downs syndrom?”
Det var en fin text som ville diskutera fosterdiagnostik och dess följder. Annika var mycket tydlig att hennes text inte skulle förstås som något som syftade till att ifrågasätta aborträtten och kvinnans fria val och beslutsrätt över sin kropp. Hon ville lyfta frågan om hur vår syn på vad som är ett värdigt liv påverkas av alltmer förfinade tester som ger oss möjlighet men också den stora utmaningen att ta ställning till ett ofött fosters mänskliga kvaliteter och förutsättningar. I kommentatorsfältet ringlade tråden lång. En av de första uttryckte sig bland annat så här;

“Varför ska detta ens diskuteras? Det är inte bara naturligt att vilja få en så frisk och livsduglig avkomma som möjligt, det är eftersträvansvärt”

Och han var inte ensam om att företräda den här hållningen. Känn på den här formuleringen “en så frisk och livsduglig avkomma som möjligt”.

Det som är problematiskt med de fosterdiagnostiska verktyg som finns och det sätt på vilket de användas (som en sorts bas-tillval i mödravården pommes frites eller sallad, NUPP eller KUB) är att de förhåller sig till föreställningen om att det existerar något som kan beskrivas som så livsdugligt som möjligt. Vi har en lång och tung historia i Sverige av att skapa inte bara föreställningar om vem som kan anses livsduglig, utan också verkställa dessa genom allt ifrån mätning av skallar, sterilisering och tvångsomhändertagande. När medicinalrådet vid Socialstyrelsen Karl Grunewald på sextiotalet påbörjade sina inspektioner av hur barn och unga med utvecklingsstörning hade det på de institutioner där de var placerade , har han beskrivit hur han var tvungen att gå ut och sätta sig på en bergsknalle och gråta. Han grät över barn som kedjats fast i element för att inte kunna skada sig själva och andra, över miljöer berövade allt som kan stimulera och engagera, inga leksaker, ingen engagerad dialog, bara en instrumentell hantering av dessa som dömts vara livsodugliga. Karl Grunewald drev utvecklingen som ledde till att utvecklingsstörda nu är människor med olika funktionsförutsättningar som får leva och utvecklas som alla andra, det vill säga utifrån sina individuella förutsättningar i meningsfulla relationer med andra människor. Det är om detta Annika Dzedina vittnar i sin text. Hon beskriver hur den som genom fosterdiagnostiken skiljs ut, i nittionio fall av hundra aborteras (det kan man se på socialstyrelsens statistik) inte bara är livsduglig utan i levande samspel med familj och vänner bidrar med sin individuella särart oavsett hur den yttrar sig. Tanken att den som kan beskrivas som avvikande egentligen bara är en representant för ett rimligare normalitetsbegrepp är ny, ömtålig och ständigt ifrågasatt i Sverige. Vi hotar hela tiden att ramla över i en till omsorg maskerad rasism som sorterar individer efter hur de ser ut, vilka motoriska förmågor de har eller vem de älskar.

Normaldemokraterna som är Unga rörelsehindrade Göteborgs lobbyorganisation har myntat det mycket användbara ordet “funkofob”. Det beskriver den som har ideologiska invändningar mot personer som har olika funktionsförutsättningar. Mannen som kommenterade Annikas text och de som följde med i andra inlägg hänvisade ibland till kvinnans rätt att välja själv. Det är alltid lika underligt när det argumentet dyker upp i de här sammanhangen. Aborträtten innebär att en kvinna har absolut och okränkbar beslutsrätt över sin egen kropp och därmed också rätt att avsluta en oönskad graviditet. Därmed är det inte sagt att ett samhälle har rätt att använda sina vetenskapliga resurser till att identifiera och sortera ut oönskade individer. För att vi inte tror att de duger till det vi för tillfället anser vara ett genomsnittligt lyckat liv. Vi kommer alltid att ligga steget efter. Naturen är listigare och överraskar oss ständigt med både det som är fantastiskt och det som är svårt. Låt oss lära oss så mycket vi kan om att hjälpa, bota och lindra. Men om vi vaccinerar oss mot det som inte är sjukdomar, vilket fosterdiagnostiken gör när den identifierar risk för Downs Syndrom, är det samhället som är sjukt.