Du är inte där nu

Är du här? Jag är här. Jag är helt och hållet här därför att det här rummet med mikrofonen så nära min mun och rädslan att staka mig och längtan att bli uppfattad på rätt sätt gör mig närvarande. Att vara helt och hållet på en plats, i en tid är inte lätt. Eller, tja, det är lätt när man väl är där. Men att ta sig dit kan vara svårare än att att landa stadigt på ett isflak. Det är så mycket som jag behöver ställa ifrån mig i tankarna. Att låta saker och ting, det mesta eller snudd på allt vara i en timme eller bara tio minuter kan ibland kännas som att släppa ner plånbok och mobiltelefon i en avgrundsdjup brunn. Om jag slutar tänka på att jag måste mejla sonens fotbollsklubb, skriva klart den där texten och köpa tomatpuré på hemvägen så kanske jag aldrig kommer ihåg det igen, fast jag har skrivit upp det och lagt in en påminnelse i mobilen och då får jag stå där med skägget i brevlådan utan matchtröja och köttfärssås med ett mejl från en ilsken redaktör. När jag väl är där – här menar jag, är det alldeles magiskt. Tiden stannar. Eller inte riktigt. Den snarare upphör. Den där kniven som går runt runt på tallriken och delar upp mitt liv i skarpa tårtbitar. Arbete. Tid med barnen. Träning. Den stannar plötsligt upp. Det finns bara nu men det finns inte ens därför att själva närvaron gör begreppet nu oanvändbart. Det finns ett säkert sätt att riva sönder ögonblick som dessa. (Ögonblick förresten; ett fantastiskt ord. En stund där någon ser och något blir sett. Ett utbyte av perspektiv, ett intryck långt). Det är att tänka; vilket intensiv och speciell stund som uppstått här utanför tiden, undrar hur jag ska berätta om det här? Undrar hur jag ska fotografera det här? Undrar hur jag ska tweeta det här? Undrar hur jag ska kunna beskriva det här, med vilka ord jag kan fånga in det? Ögonblicket är förbi och svaret är att det inte går. Det går inte. Det går inte. Tänk om det helt enkelt är så att det mesta är omöjligt att återge. Och att vissa upplevelser ska tillåtas leva kvar i minnets eko, en hemlig fossil efter en känsla, en beröring, en kväll när man samtalade med någon och vinden var varm och cikadorna borrade det ena lysande hålet efter det andra på den svarta himlen. Orden har redan gjort det till något annat. Inget uppslagsverk visar det som är, det visar ett möjligt sätt att ordna världen, ingen biografi kan vara något annat än berättelsen om författarens relation till den som skildras. Inget språk, ingen bild är tillräckligt multidimensionell för att kunna visa hur många saker som samspelar i ett närvarande ögonblick. Här. Andningen. Den gröna filten på borden, mot min hand, doften av elektricitet. Att springa på det jag säger som på en lina, inte snubbla på orden då måste vi ta om. Att minnas hur jag förberedde mig och vara i det jag förberedde mig på. Producenten i andra rummet, Närvarande och inte närvarande. Det påhittade blir sant i sin komplexitet, det sanna blir fiktivt i sin förenkling. Vi är i sanning tillfälligheter i tiden.
(Tankar för dagen, SR P1, 2015)