Föreläsning – Konstfrämjande

17 maj – 2013

  • Hur jag tänker pÃ¥ konst

Här är jag när jag tar kort på Jack Whitmans Sixth Gestalt och Fifth Gestalt. Vad ser vi? Jack Whitmans bilder som är protester mot Mapletorpes bilder.

”Shortly before he died, I sat with Robert in his studio. He still worked, despite terrible bouts of coughing, vomiting, and excruciating pain. With the aid of his youngest brother, the photographer Edward Maxey, he was able to produce some final, perfect images. We sat amongst large, exquisite prints. A cluster of deeply ripe grapes. A single rose. And a marble portrait of Hermes. The skin of the white statue burned and seemed to emit its own light against a field of black. It was as if, through Robert’s eye, it had glimpsed life.

”I think I’ve done everything I can with the photograph,” he said. ”I think I’ll go back to sculpture.”

He had on that day the anxious, fervent gaze he often wore when he worked. I remember that same look as he photographed me in Burbank, California, in full sun before a drying palm. It was 1987, I was six months pregnant and feeling the strain. Robert was not well. His hand trembled and, as he worked, he dropped and broke his light meter. But we took the picture anyway, barely saying a word. He checked the image and drew the camera closer. ”Can you raise your head just a little!” It was much like the first pictures. High concentration. Simple and direct. Within that modest photograph is all our experience, compassion,, and even a mutual sense of irony. He was carrying death. I was carrying life. My hair is braided and the sun is in my eyes. And so is an image of Robert, alive.” 

Copyright © Patti Smith

Patti Smith var Mapletorpes bästa vän.

Vi ser ett kluster av samtal . Konst är mänsklighetens blodomlopp, det är vad som bjuder in oss till nya samtal och nya möjligheter att reflektera över vilka kan vara tillsammans, hur världen kan upplevas och förstås. Konst är alltid i dialog. I dialog med tradition och historia som den följer och bryter mot, I dialog med andra konstnärer, I dialog med sin tid och referenser från andra samtal som pågår och har pågått. I dialog med Gud och politiken och materialet. Och framförallt, I dialog med betraktaren.

Det pågår något av en strid på konstinstitutioner, I det publika och politiska landskapet och på kommersiella företag om  på vilket sätt man ska prata om varför konst är viktigt. Ja till och med om det är lämpligt att alls göra det. Å ena sidan upplever många, inte minst konstutövare, pedagoger och kuratorer att det behövs ny teoribildning och genomlysning så att vi kan kritisera och reflektera, använda och pröva konst och konstnärliga uttryck. Å andra sidan, menar andra, riskerar konsten att förtingligas, bli en platt logotype, en fluffing förevändning för allt från utveckling av gymnastikskor till nya bostadsområden, eller inkallad som trollerilåda för att lösa komplexa problem med inkludering, mångfald och identitet, berövad sin magi och unika egenvärde.
Jag tror att konst inte bara tål utan behöver, smulas sönder och monteras ihop igen, stjälas och stjälas tillbaka.
Jag tror att konstens processer och resonemang innehåller element som kan lånas ut till både sko-produktion och stadsplanering. Jag tror att konst behöver samspela med allt som finns.
Att förmedla konst är inte samma sak som att skapa eller betrakta konst.
Lennart Hellsing sa “Pedagogisk konst är aldrig bra men bra konst är alltid pedagogisk”. Med detta menas att konstnären kommer från en plats där hen drivs av en brinnande nödvändighet att gestalt världen på sitt sätt. Bara nedstigningen I detta inre tvång förmår frambringa en konstnärlig gestaltning värd att förmedla. För konstnären kan det vara det en förödande siren-sång att spekulera i hur betraktaren kan tänkas uppleva ett verk. För en förmedlare å andra sidan är betraktarens upplevelse allt som betyder något.

Förmedlare är guider till konstens egensinnigheter, uppfinnarjocke med en skruvmejsel I ena bakfickan och en fjärilshåv I den andra.

Den amerikanska journalisten Daniel Pink har beskrivit ekonomisk utveckling i följande fyra steg. Den agrikulturella fasen, industrialisering, informationsåldern och slutligen den konceptuella åldern. Vi har gått från bonder, fabriksarbetare, kunskapsarbetare och till slut i den konceptuella tidsåldern, vad Daniel Pink kallar creators and empathizers.

Jag vill påstå att vi befinner oss med full fart på väg in I den konceptuella tidsåldern. För att kunna navigera vår samtid och lösa de komplexa problem som mänskligheten står inför behövs konst. “Kreativitet är det enda som går tillräckligt snabbt” säger min vän Mathilda Tham, doctor I design på Goldsmith University.
Vi har ett medialandskap som inte bara omger oss oavbrutet utan interagerar med oss och där vi själva är både product och konsument -  prosumer som det kallas. Forskning visar att kreativa människor är bättre på att lära av erfarenheter, trial and error, och tänka I flera möjliga lösningar simultant.
Professor Anne Bamford från Engine Room i London reste runt jorden och undersökte kreativitetens betydelse för inlärning. Om detta har hon skrivit I boken The Wow Factor.

Vad som är att betrakta som kunskapsutveckling är långt mer komplext än hur vi tidigare uppfattat det. Tx musikpedagogen och forskaren Ulf Jederlund har djuptdykt I forskning som visar att musikalitet och språkutveckling aktiverar samma delar av hjärnan och inte olika som man tidigare trott.

Open Source, system som är transparenta och tillgängliga för alla att utveckla är en självklar kunskapsmiljö förutan vilken tx internet inte skulle existera.

En kunskaps-auktoritet I dag är mycket möjligt den som kan föra en dialog, fasilitera ytor för kunskapsöverföring mellan många och inspirera intressanta frågeställningar.
Joi Ito, Mit Media Lab nämner reciliens och open source som avgörande kvaliteter i labbets arbete. Och magi, en svårfångad extra kvalitet av fantasi. Konst.
Konst är inte ett avtryck från det förflutna eller en marginal-företeelse. Konst är I det här sammanhanget spjutspetsteknologi.

Konst har gått före, arbetat med deltagande och risktagande, öppna processer och interdiciplinäritet. Konst har sökt vetenskapen och litteraturen, design och pedagogik och ständigt förnyat sig själv.

Konst har letat där ingen annan brytt sig om att titta, bjudit på överraskande kopplingar och sammanhang. Den hävdar sitt eget uttryck.

Det japanska konstkollektivet Gutai, grundat 1954 sa “Our motto is – lets create something strange,” Somethng strange, that is the hesitant appareance of something unheard of, hidden away at the base of humanity. The Gutai artists are only the hammers or drills to break down the wall.”

Konstnären Sophie Calles byggde en telefonkiosk på hörnet Greenwich och Harrison– inspirerad av författaren Paul Auster. En telefonkiosk fylld av färger, gratis cigaretter och ostsmörgåsar.
Vad krävs av en betraktare för att hen ska acceptera inbjudan och börja prata med konsten?
Kanske att konsten överlämnar sin inbjudan lika generöst och överraskande som Sophie Calles telefonkiosk.
Kanske att vi behöver fly undan och konsten erbjuder en tillflyktsort. Men de flesta betraktare av konst har haft någon eller några som visat vägen till ett samtal med konsten.

En berömd amerikansk manusguru uppmanar sina studenter “Skriv bara om det du är rädd för.” Att skapa kan vara att nedstiga I sin egen skräck.
Att förmedla handlar om att skapa trygghet så att betraktaren tillåter konsten att skrämma, förvirra, smeka och förtjusa. Att hjälpa betraktaren att göra rum I sitt inre för konst.

Förmedlare sluter överenskommelser. Carlo Derkert tappade pennan. Först snubblar jag, sedan kan vi tala. För den som är intresserad av att skapa dialog är ett handikapp eller en egenhet den bästa resursen.

På Museum of Modern Art experimenterar guiderna med interveneringar. De börjar oannonserat göra något i utställningsrummen, läser, dansar…och bjuder de som vill att delta. Open Source – förmedling.
Konsten är ofullständig precis som vi och de samtal vi för. I samtalet om konst kan vi hedra det ofullständiga, låta det leva och röra sig genom samtalet. Vi kan låta vår osäkerhet och vårt sökande vara den röda tråden.
“Well, we have gone far, we could have gone further still, but we have gone far. It´s only the beginning of what it could be. But thats´s something anyway.” Så sa Giacometti innan han släppte ifrån sig ett porträtt av James Lord till en utställning. Att skapa kan vara en plågsam lek.

Leken är den plats där vår osäkerhet kan vara något som sätter oss I gemensam rörelse, som för oss in I ett viktlöst tillstånd av gemensamt upptäckande.

Förmedling är också lek. Tillfällig viktlöshet som äger rum på en bestämd plats under en bestämd tid.
Barn leker och berättar om sin lek samtidigt. Förmedlande bygger på samma “som om” .

 

Alla frågor är material. Alla vägar är farbara. Motstånd kan vara den bästa utgångspunkten. När jag som arton-åring regisserat en ungdomsföreställning som spelades på en fritidsgård utanför Stockholm fick jag uppleva hur en enda individ kunde förstöra hela föreställningen. Ända tills en av skådespelarna gick ut I publiken och höll en hel monolog om sin drömkille rakt till den här pojken. Han lyssnade förstelnad och reste sig sedan med en segergest. Varpå han vände sig till sina vänner och sa “Håll käften för fan det är teater. “ Först måste vi  bli sedda. Sedan kan vi se.

Kommentera