Föreläsning – Landskapslaget

Kära Platser – 2014

 

“Välkomna på mottagning hos Agneta Ginsburg och Etienne Glaser för att fira ankomsten av deras dotter Pernilla. Klockslag; blå timmen, när kråkorna på tak-nocken avtecknar sig mot himlen som ett flygande alfabet. Kungstensgatan 3 för fyrtioett år sedan. Medtag en tosca-kaka och en flaska Madeira.”

Mitt hus var ett rött tegelhus. Mittemot låg Jarlateatern som spelade operetter. För fyrtio år sedan fanns det en publik för operetter i Stockholm. Från balkongen kan man till höger se Lars Israel Wahlmans Engelbrektskyrka från 1914 i högrest jugend. Stenarna och de låga träden i slänten nedanför var min lekplats. Ibland smög jag andlöst in i kyrkan, en innesluten väldighet så mycket mera kännbar än oändligheten ovan våra huvuden, eller i kryptans stilla helighet och lästa namnen på väggarna.

Vid bussterminalen bakom Jarlateatern fanns en kiosk där man kunde köpa godis genom att peka på en karamell i taget som fanns bakom en glasskiva. För fyrtio år sedan stod man i kö och pekade på det man ville köpa. Mamma höll utkik från balkongen så att det inte kom några bilar när jag skulle korsa gatan, dra upp den tunga porten, trycka ner hissen, stänga och dra för gallret, trycka upp hissen, sticka ut händerna genom gallret när hissen långsamt gnisslade upp de fem trapporna, (som man absolut inte fick men som jag alltid gjorde.) Är det vi som har våra platser eller är det platserna som har oss? Vilken plats kommer du ifrån? Var växte du upp?

På andra sidan “Humlan”, Humlegården låg den riktiga staden. Mellan två ord som Stockholmarna själva hittat på, fanns våra kvarter världs-Metropol. Ungefär mellan Svampen och Spottkoppen fanns dekadens och synd I form av Pommes Frites och homosexualitet och Amerikans populärkultur.  Vid spottkoppen kunde homosexuella män ragga. På Kungsgatan öppnade Sveriges första McDonalds när jag var två år. Några år senare visades Star Wars på Rigoletto på samma gata. “Copta mo Bossa”, avskedsfrasen på Tattoine. “Må ditt sinne inte upplösas”. I alla fall enligt Wookipedia.
Vi ritar upp staden med språket. Är du “Plattan”, “Sumpan” å “Henkan” med Stockholm så är du i fodret på staden. Vad platserna egentligen heter är för främlingar. Sjöstaden och de populära tilläggen Allé och Park är för prospekten och bostads-annonserna.
Vad invånarna sedan verkligen kallar sina platser är för livet. Det riktiga levande livet när botten går ur matkassen i regnet och de levande platserna är kyssar och samtal och andan i halsen och att man inte kan låta bli, fast man har fyllt fyrtio att fylla fickorna med kastanjer från de höga träd som redan börjat fälla sina löv över platserna som har en. Platsen som har mig.
Den som har ett namn kan få ett smeknamn. “Jag heter ingen” sa Odysseus till cyklopen Polyphemus och lurade honom att vråla ut över arikipelagen “ingen har gjort mig blind”.

”I want to run
I want to hide
I want to tear down the walls
That hold me inside
I want to reach out
And touch the flame
Where the streets have no name

I want to feel sunlight on my face
I see the dust cloud disappear
Without a trace
I want to take shelter from the poison rain
Where the streets have no name”

Jag fantiserar att U2´s ”Where the streets have no name” ljuder från en piratkopierad CDskiva ut över gatan på Gaza-remsan där en man går omkring och berättar för invånarna vad deras i dag namn-lösa platser en gång hetat. 
 Han företar en arkeologisk utgrävning av gatunamnens identitet. Janet Mikhail, borgmästare i Ramallah, säger att det är en mänsklig rättighet att veta var man är.
“Redes da Mare” som består av invånare i Rio de Janeiro´s favelas Mare driver igenom att Favelorna  ska få gatunamn, gatuskyltar och postnummer, och får staden med sig. Nu finns Favelorna på kartan.

A som i asfalt. B som i broderskap. C som i cykelbana. Hur lyder stadens alfabet? Hur läser du dess mångsidighet? Är den som en öppen bok för dig? Hittar du som i din egen ficka? Det finns de som läser staden genom kartan. De som viker upp gatunätet mellan händerna och låter fingrarna ta fågelvägen över kvarteren. De finns de som samlar på sträckningar och tunnelbanelinjer. Bussarnas vägar tecknar fraktaler genom stadens rutnät.

Sen finns det de som låter sig falla handlöst ner bland invånarna. De finns de som vill stiga ner i stadens svårtydda mosaik av faror och förtröstan och insupa doften av riskerna, av hotet som blandas med avgaser, frityrolja och den svaga men tydliga sältan från ett hav. Det finns de som alltid är rädda. Det finns de som aldrig är rädda.

Hur snabbt går du genom staden? Vad ser du?

De finns de som aldrig ser sig omkring. De finns de som inte ser det som är mitt framför ögonen. Jag går och jag ser vad som ligger inom mig Fötterna hittar vägen och jag räknar email som ska besvaras (eller besvarar de redan på mobile samtidigt som jag går) jag lagar middagen i huvudet och packar väskan med fotbollskläder. Ligger benskydden på hyllan i badrummet? Det är så mycket jag behöver. Bäst att inte släppa det ur sikte. Ekologisk mjölk. Champinjoner. Dinkelmjöl. En behandling. En dubbel espresso. Medges ej. Stämplad vid kassan. Utstämplad. Är det slut?
“Draga mea.” Min älskade på rumänska. Någons älskade sitter på knä med en papp-mugg och ber om våra mynt.

Kommentera