Föreläsning – Riksteatern

2014

Vi leker att vi leker.

Det här är en bild på dig själv. Du leker. Studera vilken ålder du har på bilden. Är den tagen med ditt minne, en mobiltelefon eller mormors lilla systemkamera? Var är du? Du är på en plats där du har alla tid i världen – och all värld i tiden.

John Dewey
“Open-mindedness is not the same as empty-mindedness. To hang out a sign saying “Come right in; there is no one at home” is not the equivalent of hospitality. But there is a kind of passivity, willingness to let experiences accumulate and sink in and ripen, which is an essential of development. Results (external answers or solutions) may be hurried; processes may not be forced.”

Vi leker att det finns en plats

Nästa bild föreställer som ni ser Dinoysos-teatern på Akropolis sydsida.
Eftersom den är tagen snett uppifrån fångar den inte riktigt platsens väldighet. Rad efter rad av stenbänkar och längst fram dignitärernas marmor-troner med inskriptioner.
Viskningarna tar sig upp genom den den täta grekiska natten interpunkterad av cikadornas sång. 17 000 kroppar som andas tillsammans.

“Jag vet ej råd,
jag ser ej väg,
när huset vacklande faller ihop.
Jag fruktar ett slagregn, ett skyfall av
blod,
som störtar borgens murar –
dess droppar falla redan.
På nya stenar bryner ödet
vapnet till straff för nya brott”

Kören mitt i Orestiens ödesdrama. Kören berättar vad dramat gör, som barnet som beskriver sin lek.

*

Den här bilden föreställer Dionysos. Jag beklagar att den är lite suddig. Han är lite svårfotograferad. Dionysos är främlingen bland de olympiska gudarna. Ingen vet riktigt. Kanske kommer han från Thrakien. Kanske Frygien. Eller är det Lydien?

När vi leker är vi främlingar hela tiden. Jag är en katt, en dröm, en storm, en hjälte, en fånge. Jag är den som river sönder. Jag är den som för ihop.

Vi ritar upp en plats. Vi tar den i besittning. En scen, en cirkel i sanden.
En plats för lek och berättelser är som en startbana där ljusen tänds, det ena efter det andra som gröna smaragder. Vi spanner loss säkerhetsbältena och lyfter oss upp i det främmande.

*

Här ser ni en sandlåda. Kanske kan ni urskilja spår i sanden. Som en lägenhet efter en vild fest.
Friedrich Froebei  grundare av kindergartens får ett brev från en tidigare student, Hermann von Arnswald den 13 maj 1847.


Dear Fatherly Friend : Yesterday I was engaged in studying your Sunday paper when an idea struck me which I feel prompted to communicate to you. I thought, might not a plane of sand be made a useful and entertaining game? By a plane of sand I mean a low, shallow box of wood filled with pure sand. It would be a kindergarten in miniature. The children might play in it with their cubes and building blocks. I think it would give the child particular pleasure to have the forms and figures and sticks laid out in the sand before his eyes. Sand is a material adaptable to any use. A few drops of water mixed with it would enable the child to form mountains and valleys in it, and so on.

Särskild tillfredsställelse. Spelplatsen för oss mellan det bekanta och det obekanta och vi känner djup och särskild existensiell tillfredsställelse i rörelsen.

*

Den här bilden föreställer ett hänglås.
Adam är gatukonstnären som arbetar med hemliga rum i staden. Det urbana psykets egen fastighetsskötare. I ett av hans projekt byter han lås på servicestationer och skyddsrum och lägger de nya nycklarna I böcker på Stockholms Stadsbibliotek.
I leken finns det alltid en hemlighet som är på väg att avslöjas.

*

Den här bilden förestaller det golv på vilket du lekte som barn.
Det utsträcker sig oändligt mot horisonten.

*

Den här bilden föreställer ett klassrum. Jag star framför trettio sextonåringar som alla högljutt besvarar min fråga; I vilka rum upplever ni lärande.

Hemma
Vänner och familj
Naturen
Mässor
Kyrkan
Internet
Wikipedia
Dojo
PÃ¥ resa
You Tube
Media
Spel
Internet
Biblioteket
Litteratur
Mjölkpaketet
Reklam

Den största upplevelsen av lärande, säger de, är när man lär någon annan något.

*

Det här är en bild på en sång.

Vi leker att det finns ett språk

Barnet är kören i sin legen ek. Vi gör och vi berättar vad vi gör. Handlingen knuffar sången, sången knuffar handlingen. Sången och handlingen för oss mellan kaos och ordning.

Vi leker att det finns ett sätt

Det här är en bild på en gorilla på en fotbollsplan.
Den osynliga gorilla heter experimentet som Christopher Chabris och Daniel Simons gjorde. Räkna antalet passningar som laget med vita tröjor gör under basketmatchen. Nästan alla missar gorilla som går över planen.
Vi ser världen som vi är eller utifrån den plats vi har blivit tilldelade.

Att överenskomma regelverket är att överenskomma regelbrottet. Den som bestämmer reglerna har makten.
Det här är en bild av en stålfjäder. Det är en sådan som systemvetaren och miljökämpen Donella Meadows använde för att förklara systemteori. Alla system har sina egna förutsättningar. Alla system har tipping points. Det som får spiralen att röra sig.
Ett system som kan förmå att hålla makten i rörelse är ett system för lek.
Varje människa är en tipping point.

– wisdom of crowds James Surowiecki
“Paradoxically, the best way for a group to be smart is for each person in it to think and act as independently as possible.”

Det här är en bild av en ensemble strax innan premiärföreställning.  De står som ni ser i en grupp i dunklet bakom scenen. Var och en, oändligt ensamma. Var och än oändligt delaktiga.
En plats av andning, av pulsens slag i halsgropen. En plats av blickar. En plats där allt man har gjort och sagt måste falla till marken som döda löv och avtrycket av repliker och scenerier förhandlas om och förvandlas till: liv.

*

“the dialogue wich is radically necessary to revolution corresponds to another radical need: that of women and men as beings who cannot be truly human apart from communication, for they are essentially communicative creatures. To impede communication is to reduce men to the status of “things” – and this is a job for opressors, not for revolutionaries.”

Paulo Freire Pedagogy of the opressed

Vi leker att vi leker

Mina damer och herrar. Ladies and gentlemen. Nu börjar det. Nu ska jag berätta något. Och ditt lyssnande ska vara en spelplats för oss båda.

Det här är en bild som Henri Cartier Bresson tog 1961.  Den föreställer konstnären Alberto Giacometti utanför sin fars hus med en bunt tidningar i famnen.

John Berger ur Konsten att se
“Den extrema sats på vilken Giacometti grundade hela sitt mogna verk var att ingen verklighet – och han sysslade aldrig med någonting annat än att begrunda verkligheten – någonsin kunde delas med andra. Det var därför han trodde att inget verk någonsin kunde avslutas.  Det är därför som innehållet i ett verk inte är den avbildade figurens eller det avbildade huvudets karaktär utan den ofullbordade historien om hans stirrande på motivet. Seendet var som ett slags bön för honom – det blev ett sätt att närma sig det absoluta utan att någonsin kunna fånga in det. Det var seendet som hela tiden påminde honom o matt han ständigt svävade mellan varat och sanningen”

Henri Cartier Bresson om sin kompis Giacometti
”The openings for his exhibitions are grand events, but for him they are a sore subject. He says: “I should just bring out everything I have at a given date and show it, and say, ‘This is where I am right now.’” Again, such honesty. But no matter what he says, his work comes off as being hand-in-glove with beauty itself.”

This is where I am right now. På premiären är vi redan på väg mot något annat. En premiär är en infångad tillfällighet  En storm i ett glas med vatten.

Buddha “förändring är aldrig smärtsamt. Bara motstånd mot förändring är smärtsamt”.

*

Den sista bilden föreställer ett ansikte i ett tillstånd av hänryckning. Den inre spelplatsen är befolkad av magiska skeenden.
Antroplogen Canclini uttrycker det så här “We can choose a state of war or a state of hybridity”.
Lek. Inte krig.

En människa i förändring är hoppet om en värld i förändring.

Kommentera