Liten kom ihåg

Den kunde sitta där mellan lappen med “mjölk”, “saffran”, “tomatpuré”,
“obs byt Frans vinterjacka” och den utrivna Rocky-strippen. “Liten kom ihåg-lista för att vara människa.” Den skulle vara handtextad förstås, kanske på baksidan av ett kasserat kuvert. En sådan lista får inte vara för högtidlig, då kommer man lätt av sig på en gång. Den kan absolut inte vara förtryckt, handens rörelse när den skrev måste kännas när man sedan läser. Det är det som är det fina med det handgjorda. Två rörelser möts på mitten, två tider, skrivandet och läsandet. Vad skulle stå överst på listan? Överst är ju bara överst läst åt ena hållet. En utmanande position. Det som är överst kan hamna underst med en enkel rotation. Kanske ett “stanna”. Och så ett utropstecken. ! Min lärare på högstadiet inpräntade vikten av att vara försiktig med utropstecken. Det blir snabbt löjligt. Men här är det ju löjligt att avstå. En påminnelse om att bara stå still på trappan även om jag redan är sen och stirra som förhäxad en stund på dhaliorna som lyser envist rött och gult, som en rebellisk del av sommaren som vägrar lägga av fastän hösten redan kommit långt med sitt grå. De bara reser upp sin skönhet mot tegelväggen i den gråfuktiga morgonen. Jag ska stå där och stirra en stund som kan vara tre minuter men vara olika andra minuter eftersom de här tillåts vara tre efter varandra kommande evigheter av andetag, kyla mot huden, färgerna. “Stanna”. Jag ska låta grannen gå förbi och tro att jag glömt något fast det är tvärtom. Det skulle kunna följas av ett kanske på listan. Ett mjukt glidande kanske, inte som ett förbehåll. Inte ett snålt “skulle inte tro det”, motvillighet och feg protest , jag gör det väl då men jag tror inte på det. Mitt kanske skulle vara en dörr på glänt mot ett möjligt alldeles tvärtom. Mitt kanske skulle vara vinden som drar in genom dörrspringan från en annan möjlig erfarenhet än min egen, en annan åsikt, en annan slutsats än den jag drog. Mitt kanske ska vara som en broms så att det som är jag inte stänger sig helt om att jag tycker mig veta och kunna. Mitt kanske ska ge mig en liten stund av tvivel just innan jag sätter igång att värdera och argumentera. Kanske. Efter kanske tror jag att det blir ett “Asch då”. En liten axelryckning. Tänk om det kunde hjälpa mig att skaka av mig kritiken och sluta tugga på misslyckanden, små som stora, så att jag väcker mig själv med mina frågor som går runt runt; vad kunde jag ha gjort annorlunda, varför gjorde jag inte så här istället tills de tappat all smak. Tänk om jag kunde säga “asch då” och med ett knyck slinka in i “jag gjorde så gott jag kunde och förmådde”. Det skulle vara bra med ett “tack” efter asch då.
Inte ett mekaniskt och artigt tack och inte ett undergivet. Ett öppet tack som hettar på kinderna. Ett tack där min röst slår över. Tack med darr. Ett tack fyllt av jubel och längtan. Tack för att jag får stå här och känna dofterna. Tack för att jag kan ställa fram mat till mina barn och se de äta sig mätta. Tack för att jag kan somna och vakna. Tack för mina fotsulor, Tack för andetagen som tar sig in i mig och ut igen. Sist på min kom ihåg-lista för att vara människa skulle det stå “skeva lite”. Som en påminnelse om det där okontrollerade fnisset som bara tar över eller hur jag tydligen pratar lite för högt i kaffekön. Det där som knappt krusar den sociala ytan men ändå är tillräckligt kännbart för att det ska bli ett litet gung. Inte den där skrävlande och påträngande expansionen som högljutt mobiltelefonpratande är. Ett mellan-mänskligt sväng bara, den fantastiska överraskningen att finnas till.
(Tankar för dagen, SR P1, 2015)