Låt språket få vara inexakt

Tankar För Dagen

2014

Det är slöseri på att vara människa att bara hålla ett perspektiv i huvudet åt gången. Vi kan vara med om saker i livet som vi inte förstår och saker i fantasin som vi förstår alldeles utmärkt. Men vad jag vet och vad jag kan säga är två olika saker. Säg som det är, säger vi. Men hur är det egentligen? Säger jag som det är eller är det som jag säger? Jag siktar och skjuter iväg orden. De träffar föremål och förhoppningar, perspektiv och motsättningar som legat inbäddade i tystnaden. När mina ord träffar börjar de mena saker.

“Politiskt korrekt, sillsallad, vargtimme, älskling, tokspel”. Saker och ting får en avsikt som kan tolkas av någon annan. Vi kan prata, jämföra och argumentera.

Det är svårt att vara precis. Språket snubblar fram och välter oftast omkull saker på vägen. Betydelsen av något annat rinner ut och blandar sig med vad jag egentligen ville säga.  Det kan bli en enda röra. Det är en enda röra. Det är det som är roligt. Våra ord avslöjar nya sätt att se och att tänka. De kan hjälpa oss att vara i rörelse med en värld i rörelse.

Det finns de som vill använda språket för att försöka lägga tillrätta det som känns skrynkligt och motsägelsefullt. Man kan leta efter de minsta möjliga begrepp som ska vara den nämnare som kan ena. Det språket blir tungt och trög-rörligt. Ord som kan låta självklara men egentligen är obegripliga.“Äkta svenskar” till exempel. Ett sago-begrepp som behöver sin saga för att fungera. En saga om ett land som aldrig fanns av rättrådighet och timrade stugor i en värld som stod stilla där handelsfartygen och vandrarna aldrig flätade samman kulturer och språk. Den där sagan om Sverige är som retorisk syrgas. Den som använder det måste, med tung andning, övertyga både om sagans relevans och om varje litet sago-ord som hör till. Man kanske vill säga emot. man kanske vill påpeka att demokraten är naken och att Sverige inte är en skatt som fallit i händerna på en ondskefull drake med tredje generationens huggtänder.

Men för den som inte har ordets makt, åhörarnas uppmärksamhet och vanan att stapla meningarna på den tysta överenskommelsens sumpiga grund är det lätt att bli rädd. Man kanske lägger orden på ryggen och håller tyst. Man muttrar. Det kanske inte passar sig. Man kanske inte kan säga det där som man tror förväntas. Man kanske blir plump. Bättre att ta det säkra för det osäkra och vara stensäkert knäpptyst. Vi låter de prata på där inne på ledarsidorna så pratar vi som vi vill här ute i fikarummet. Det är slöseri på att vara människa att säga antingen eller. Vi behöver överdådiga buffeer av motstridigheter och komplicerande slutsatser. Mångtydigheten i ett prövande samtal är också en mångfald att värna. Ett samtal som letar sig fram. Går in någonstans, tänder en lampa, ryggar tillbaka eller tar trapporna upp –eller ner, till ett annat våningsplan. Det är inte o-riskabelt. Det kan vara halt på sina ställen och man kan snubbla och stuka foten på generaliseringar och plattityder. Men det finns ingen bättre än jag och du och var och en att föra det prövande samtalet. Äkta svenskar byggde inte det här landet. Men det gjorde män och kvinnor som talade och talade och talade om rättigheter och om makt. Låt samtalet – och rättigheterna omfatta alla. Låt språket få vara inexakt till skillnad från måttband som med lätthet lindas runt ett huvud för att dra entydiga slutsatser. Låt moral och etik oupphörligen skulpteras fram och ges relevans av nya perspektiv och darrande röster som vågar säga något, kanske för första gången. Säg något för första gången. Lyssna på någon för första gången. Det är början på ett samtal.

Kommentera