Universum inom mig

Vad bra att du sitter just här, utanför min ICA-affär. Eller inte bra förstås. Allra bäst hade det ju varit om du hade suttit hemma i ditt eget kök med skåpen fulla av mat att ge till de där barnen som man ser på det suddiga fotografiet som du ställt bredvid dig. Men om du nu ska sitta någonstans och tigga så är det bra att det är just utanför min affär. Om du hade suttit någon annanstans i dina kjolar som omöjligt kan hålla värmen mot asfalten, liksom uppväxt direkt ur marken, hade jag inte haft möjligheten att ge dig min tia. I början tyckte jag att det var väldigt obekvämt. Det är det förstås fortfarande men de första gångerna blev jag nästan arg för att det var så obekvämt. Och jag blev också arg för att du skulle behöva sitta där, att det skulle vara så orättvist. De båda ilskorna blandade sig med varandra så att jag inte visste vem eller vad jag var arg på. Det var som om din närvaro där, hur du satt med ryggen lite krökt och din blick och ditt leende och ditt utslungade “tack så mycket” tände en strålkastare som lyste med ett skarpt ljus rakt på mig. Hur skulle jag bete mig? Genom dig såg jag mig själv utifrån. Vem i all världen var jag? Jag ville inte ta upp plånboken på parkeringen. Jag ville inte rota i min plånbok framför dig. Jag ville inte att du skulle se mina plastkort och hur jag grävde i myntfacket för att fånga några futtiga mynt till dig. Om jag hittar två guldtior känner jag mig generös. Jag visste inte om jag hade kontanter med mig. Men sen kom jag på att jag kunde fixa så jag fick lite växel inne i affären när jag betalade och lägga mynten i jackfickan. Då blev det enkelt att ge dig pengarna på vägen ut. Det har varit mellan tio och tjugo kronor ganska länge nu. Inte så mycket.
Om du hade suttit någon annanstans så hade jag inte fått möjligheten att uppleva mitt eget obehag. Hur konstigt påkommen jag kände mig av att du satt där vid ingången när jag kom dundrande med min kundvagn och inköpslistan; ekologiskt nötkött 1 kg, mandariner, ancho-chilli, julmust, ostbågar… Utan dig hade jag inte behövt fundera på hur det kommer sig att jag kan hålla tummarna för att de har mogen avocado. Den ofattbara omfattningen av privilegiet att Hoppas hoppas, så kan vi göra guacamole.
Utan din bild på dina barn hade jag kunnat placera min medkänsla på ett konstant avstånd från min vardag, på andra sidan TV-skärmen, på andra sidan inbetalningsavin. Där borta. Utan din bild på dina barn hade jag inte fått förmånen att fundera på hur mycket av min omsorg som kan köpas för pengar. Hur mycket julmust, jeans och biobesök som jag kallar kärlek. “Tack så mycket” säger du när jag släpper mynten i koppen. “Tack” säger jag. Tack för att du ger mig möjligheten att se vad jag har och vem jag tror att jag är. Maskorna går i väven Europa. Vi är alla sammanflätade i varandra. Du sitter utanför min mataffär för att jag äger det som egentligen inte är mitt utan borde vara allas. Du stör mig för att jag har gömt mig i det här livet. Jag sträcker fram min hand mot dig och i den ser jag en liten hand som kramar hårt om tre framsträckta smultron och i den ser jag handen som lyfter, handen som smeker kinden, handen som stöttar och handen som skjuter på. Allas våra händer som ger. Ibland vad vi kan, ibland vad vi tror att vi kan, ibland vad vi tycker är rimligt, för att vi vill, för att vi måste. Tack så mycket. Du ger mig långt mer än vad jag ger dig.
(Tankar för dagen, SR P1, 2015)